Världsarvet Höga Kusten och landhöjningen

Höga Kusten är ett av få världsarv i Sverige som utsetts för sin natur och inte för något människor har byggt. Det som gör platsen unik är landhöjningen: landet har rest sig ur havet sedan istiden och gör det fortfarande. Den här guiden förklarar hur det gick till och var du ser spåren bäst.

Vad är ett världsarv?

Världsarv är platser som Unescos världsarvskommitté bedömer vara av enastående universellt värde för hela mänskligheten. De kan vara byggnader, städer eller kulturlandskap, men också naturområden. Höga Kusten finns på listan som naturarv, eftersom landhöjningen och dess spår syns tydligare här än någon annanstans.

Istiden

Under den senaste istiden täcktes Skandinavien av ett istäcke som på sina ställen var upp emot tre kilometer tjockt. Den enorma tyngden pressade ner jordskorpan. När klimatet blev varmare smälte isen undan, och för omkring 10 000 år sedan släppte den taget om Höga Kusten. Då låg stora delar av dagens land under havet.

Landhöjningen

När tyngden försvann började jordskorpan resa sig, ungefär som en madrass som långsamt återtar sin form. I början gick det fort, sedan allt långsammare. I dag höjer sig landet i Höga Kusten med ungefär åtta millimeter om året. Det märks inom en livstid: vikar snörs av och blir sjöar, grund blir skär och bryggor hamnar på land.

Högsta kustlinjen

Högsta kustlinjen är den högsta nivå där havet nådde land efter istiden. I Höga Kusten ligger den 286 meter över dagens havsyta, mätt på Skuleberget. Det är den högsta kända kustlinjen i världen. När isen släppte stack alltså bara Skulebergets översta meter upp som en ö i havet.

Linjen syns i landskapet. Under den har vågorna i tusentals år sköljt bort jord och sten och lämnat kala hällar, så kallade kalottberg. Ovanför ligger moränen kvar, och där växer skogen tätare. Gränsen kan vara överraskande skarp när man väl har sett den.

Spåren i landskapet

Klapperstensfält

Klapperstenar är stenar som rullats runda av vågorna på gamla stränder. När landet steg följde de inte med havet utan blev liggande, ibland hundra meter upp i skogen. Fälten är stora, grå och nästan helt fria från växter. De är också känsliga: stenarna ska ligga kvar där de ligger, så bygg inga rösen.

Gamla strandlinjer och sjöar

På många ställen ser du terrasser i sluttningarna, rester av stränder som en gång låg vid vattnet. Flera sjöar i området var tidigare havsvikar som snörts av när landet steg.

Den röda graniten

I Nordingrå finns den röda rapakivigraniten, en bergart som ger klipporna deras varma färg. Den är inte orsaken till världsarvet, men den gör landskapet omisskännligt och är en del av den geologiska berättelsen.

Var du ser det bäst

• Skuleberget: gå upp och leta efter skiftet mellan kal häll och skog strax under toppen. Läs Skuleberget: leder, grottan och utsikten.
• Naturum: utställningen vid bergets fot förklarar landhöjningen med modeller, kartor och bilder.
• Skuleskogens nationalpark: klapperstensfält, kala hällar och Slåttdalsskrevan. Läs Skuleskogen och Slåttdalsskrevan.
• Kusten och öarna: båthus och bryggor som byggts om flera gånger allteftersom vattnet drog sig tillbaka.

Hur vet man hur högt havet stod?

Forskare har kartlagt den gamla strandlinjen genom att leta efter spår som bara havet kan ha lämnat: klapperstenar, svallade hällar och gamla strandvallar. Genom att mäta höjden på de högsta spåren och datera dem, bland annat med hjälp av sjösediment och pollen, har man kunnat räkna ut hur landet har stigit över tid. Det är därför vi vet att landhöjningen var snabbast direkt efter isavsmältningen och sedan har avtagit.

Ett landskap av öar och fjärdar

Det som gör Höga Kusten så dramatisk är kombinationen av höga berg och djupa fjärdar. Berggrunden är sprucken av gamla förkastningar, och isen och havet har förstärkt formerna. När landet steg blev topparna först öar, sedan halvöar och till sist berg inne i landet. I dag ligger fjärdarna kvar som långa vikar mellan bergen, och skärgården utanför består av öar som en gång var bottnen av ett djupare hav.

Kvarkens skärgård

År 2006 utökades världsarvet med Kvarkens skärgård på finska sidan av Bottenviken. Där pågår samma landhöjning, men i ett helt platt landskap. I stället för höga kustlinjer ser man hur nya öar och skär växer fram ur havet och hur skärgården förändras från generation till generation. Tillsammans visar de två områdena processen från två håll: det branta och det flacka.

Landhöjningen i vardagen

För oss som bor här är landhöjningen ingen abstrakt geologi. Hamnar måste muddras eller flyttas, båthus står plötsligt en bit från vattnet och sjökort behöver uppdateras. Den nya marken som växer fram blir strandängar och sedan skog. Det är ett landskap som aldrig är färdigt.

Världsarvet med barn

Landhöjningen är ett tacksamt ämne att berätta om för barn, eftersom spåren går att ta på. Låt dem hitta ett klapperstensfält, räkna ut hur många år det tar för landet att stiga en meter och leta efter gränsen mellan kalt och skog på Skuleberget. Naturum har utställningar som är gjorda för att förstås av både stora och små.

När är bästa tiden att besöka?

Spåren av landhöjningen syns året runt, men sommar och tidig höst är enklast. Då är lederna torra, naturum har längre öppettider och dagarna är långa. En klar höstdag med låg sol gör skiftet mellan kal häll och skog särskilt tydligt.

Besök med hänsyn

Världsarvet är skyddat på olika sätt, och i nationalparker och naturreservat gäller särskilda föreskrifter. Följ skyltarna, håll dig på lederna där marken är känslig och ta med allt skräp hem. Flytta inte stenar i klapperstensfälten, och plocka inga stenar som souvenirer.

Vill du ha en kortare version att läsa innan resan, börja med landhöjningen förklarad.